
Efter att ha förlorat vår älskade kompis Marengo Cadeau Noir i mars -02 (han blev 11 år) kom Alex in i vårt liv som en stormvind i maj samma år.
Han var en liten "tjockis" på hela 8,5 kg och en självständig, lite "butter" kille som inte accepterade hantering eller uppfostran utan protester och han blängde ilsket så fort det inte passade honom.
Han blev en RIKTIG utmaning vill jag lova men som tur var hade jag ju 11 års hundägande i bagaget och var helt klar med hur jag ville ha det.
Med kärlek, konsekvens och mycket skoj blev Alex en helt suverän hund att ha att göra med.
Visst var han självständig men ändå uppmärksam på mig.
Han fungerade i alla situationer och var ingen "bråkstake". Mötte han uppstudsiga hundar tittade han bara bort med högburet huvud, möjligen höjd svans och gick vidare. Han var helt enkelt en okomplicerad, genomsnäll kille, nyfiken på det mesta livet hade att erbjuda.
Han blev en riktigt ståtlig (52 kg!) kille som glad och pigg tog emot alla besökare med "öppna tassar" vid dörren. Han älskaden när det hände saker och var mycket arbetsvillig både på appellplanen och i skog o mark.
En del kurser gick, Alex & jag: Valpkurs, Agilitykurs för nybörjare, Förberedande tävlingslydnad.
Och så tävlade vi lite i lydnad och blev uppflyttade till lydnadsklass 3.
Utställning var inget för Alex, då han hade ett kraftigt överbett och så att säga var "diskad" redan i starten.
2009 fick Alex diagnosen L7/S1 eller Lumbosacral Stenos (typ diskbråck) vilket gjorde att han fick gå i "förtidspension".
Fokus på fysisk aktivitet var det som gällde så det blev en del simning, cykelturer på mjukt underlag osv för att han skulle få må så bra det bara gick.
Han var med oss fram till mars 2014 då vi blev tvugna att ta farväl av denna fantastisk hund, en lite av en
"ones in a life time dog"